Just nu pågår en stor satsning i Sverige för att vaccinera så många som möjligt av alla kvinnor mellan 25 och 30 år mot HPV, det virus som orsakar livmoderhalscancer. Om 70 procent av de unga kvinnorna vaccinerar sig kan det leda till att spridningen av HPV avstannar helt. Resultatet blir att livmoderhalscancer utrotas som cancerform.

Den som vaccinerar sig och samtidigt tar prov för HPV får ett mycket bra skydd mot livmoderhalscancer.

– Om vi når vaccinationsmålet före årsskiftet kan vi utrota livmoderhalscancer redan 2027. Vi kan bli först i världen med att lyckas med det, därför driver vi projektet som en studie så att andra länder ska kunna dra nytta av det vi lärt oss, om vi lyckas, säger Miriam Elfström, forskare och ordförande i Nationell arbetsgrupp för prevention mot livmoderhalscancer, Regionala cancercentrum i samverkan.

Vanligaste sexuellt överförda infektionen i Sverige

HPV är den vanligaste sexuellt överförda infektionen i Sverige. En majoritet av alla sexuellt aktiva kvinnor och män drabbas, och viruset kan utvecklas till flera olika cancerformer, t.ex. livmoderhalscancer.

Nästan 150 000 kvinnor har hittills tackat ja till erbjudandet om HPV-vaccin. Målet är att under hösten övertyga ytterligare minst 100 000 kvinnor, 25–30 år, att ta sprutan. Därför är vaccinationen gratis för kvinnorna.

– Vi tror att det finns en stor grupp kvinnor som egentligen är positiva till att vaccinera sig men som bara inte har kommit sig för. Den gruppen vill vi nu nå i en bred informationskampanj. Vi vill vara säkra på att alla känner till erbjudandet och har förstått hur bra det är. Man kanske behöver se erbjudandet fem gånger innan man nappar, säger Elin Ljungqvist, nationell screeningsamordnare på Regionala cancercentrum i samverkan som står bakom höstens informationskampanj.

Kampanjen från 1177 ”Ta Gratissprutan mot HPV”

Alla kvinnor 25–30 år som är folkbokförda i Sverige har fått ett personligt brev med erbjudande om vaccination och samtidig provtagning för HPV, och regionerna kommer att skicka påminnelser under hösten. I de flesta regioner kan man också boka tid själv eller komma på drop-in. Många som studerar kommer att se vaccinationsbussar och liknande på campus. Den som bor i ett område där språket kan vara ett hinder för att ta till sig informationen kan stöta på hälsoinformatörer som berättar om vaccinationen på andra språk än svenska.

Elin Ljungqvist hoppas att informationskampanjen tillsammans med aktiviteterna ska skapa en så bred ”snackis” som möjligt i samhället, med budskapet ”Ta gratissprutan mot HPV”. Hon hoppas att alla som har döttrar, systrar, kompisar och kollegor i rätt ålder hjälper till att sprida budskapet.

– Fråga din kompis om hon har tagit gratissprutan mot HPV. Det står på 1177 hur man gör i just din region. Och även om man vaccinerade sig under skoltiden så behöver man göra det igen för att få ett bredare skydd mot fler varianter av HPV-virus, om man är i den här åldern, avslutar Elin Ljungkvist.

Fakta

• Livmoderhalscancer orsakas av humant papillomvirus (HPV). Alla kvinnor från 23-års ålder bjuds in till provtagning mot HPV och cellförändringar inom det nationella screeningprogrammet mot livmoderhalscancer. Vid screening med regelbunden provtagning kan cellförändringar upptäckas tidigt och behandlas innan de utvecklas till cancer.
• Sedan 2012 erbjuds alla flickor vaccination mot HPV inom skolvaccinationsprogrammet (även pojkar från 2020). Kvinnor födda på 90-talet har inte lika hög vaccinationsgrad och de som är vaccinerade har fått ett vaccin som inte ger lika brett skydd. Det vaccin som nu används skyddar mot de allvarligaste typerna av HPV och minskar risken för infektion och cellförändringar.
• Skolvaccinationen beräknas leda till att livmoderhalscancer är utrotat runt år 2039. Sveriges riksdag beslutade den 14:e april 2021 att skynda på utrotningen av livmoderhalscancer genom att erbjuda kvinnor födda 1994–1999 vaccination mot HPV och provtagning. Projektet drivs som en studie av Centrum för cervixcancereliminering på Karolinska Universitetssjukhuset och finansieras av medel från staten, regionerna samt med bidrag från Cancerfonden och Vetenskapsrådet. Studiens mål är att utrota livmoderhalscancer redan år 2027.
• Under hösten pågår en stor satsning i landet för att göra det så enkelt som möjligt att vaccinera sig. Regionerna har under hela projekttiden fått statliga medel för att driva projektet, och i augusti sköt regeringen till ytterligare fyra miljoner kronor för att ge regionerna möjlighet att öka takten ytterligare under hösten. En del av medlen har använts till den nationella informationskampanjen. Kampanjen har utformats av Regionala cancercentrum i samverkan, tillsammans med Inera/1177.
• Vaccinationen är gratis för alla 25–30 år med livmoderhals. Den som har livmoder men har manligt personnummer får ingen inbjudan men kan vända sig till en mottagning för att ta gratissprutan. Samma sak gäller för den som inte är folkbokförd i den region där man bor. På 1177.se står det hur man bokar tid om man inte har fått ett personligt erbjudande.

Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet har idag beslutat att tilldela 2024 års Nobelpris i fysiologi eller medicin gemensamt till Victor Ambros och Gary Ruvkun för upptäckten av mikroRNA och dess roll i posttranskriptionell genreglering.

Niklas Elmehed © Nobel Prize Outreach

This year’s Nobel Prize honors two scientists for their discovery of a fundamental principle governing how gene activity is regulated.

The information stored within our chromosomes can be likened to an instruction manual for all cells in our body. Every cell contains the same chromosomes, so every cell contains exactly the same set of genes and exactly the same set of instructions. Yet, different cell types, such as muscle and nerve cells, have very distinct characteristics. How do these differences arise? The answer lies in gene regulation, which allows each cell to select only the relevant instructions. This ensures that only the correct set of genes is active in each cell type.

Victor Ambros and Gary Ruvkun were interested in how different cell types develop. They discovered microRNA, a new class of tiny RNA molecules that play a crucial role in gene regulation. Their groundbreaking discovery revealed a completely new principle of gene regulation that turned out to be essential for multicellular organisms, including humans. It is now known that the human genome codes for over one thousand microRNAs. Their surprising discovery revealed an entirely new dimension to gene regulation. MicroRNAs are proving to be fundamentally important for how organisms develop and function.

Essential regulation

This year’s Nobel Prize focuses on the discovery of a vital regulatory mechanism used in cells to control gene activity. Genetic information flows from DNA to messenger RNA (mRNA), via a process called transcription, and then on to the cellular machinery for protein production. There, mRNAs are translated so that proteins are made according to the genetic instructions stored in DNA. Since the mid-20th century, several of the most fundamental scientific discoveries have explained how these processes work.

Our organs and tissues consist of many different cell types, all with identical genetic information stored in their DNA. However, these different cells express unique sets of proteins. How is this possible? The answer lies in the precise regulation of gene activity so that only the correct set of genes is active in each specific cell type. This enables, for example, muscle cells, intestinal cells, and different types of nerve cells to perform their specialized functions. In addition, gene activity must be continually fine-tuned to adapt cellular functions to changing conditions in our bodies and environment. If gene regulation goes awry, it can lead to serious diseases such as cancer, diabetes, or autoimmunity. Therefore, understanding the regulation of gene activity has been an important goal for many decades.

The flow of genetic information from DNA to mRNA to proteins. The identical genetic information is stored in DNA of all cells in our bodies. This requires precise regulation of gene activity so that only the correct set of genes is active in each specific cell type. © The Nobel Committee for Physiology or Medicine. Ill. Mattias Karlén

In the 1960s, it was shown that specialized proteins, known as transcription factors, can bind to specific regions in DNA and control the flow of genetic information by determining which mRNAs are produced. Since then, thousands of transcription factors have been identified, and for a long time it was believed that the main principles of gene regulation had been solved. However, in 1993, this year’s Nobel laureates published unexpected findings describing a new level of gene regulation, which turned out to be highly significant and conserved throughout evolution.

Research on a small worm leads to a big breakthrough

In the late 1980s, Victor Ambros and Gary Ruvkun were postdoctoral fellows in the laboratory of Robert Horvitz, who was awarded the Nobel Prize in 2002, alongside Sydney Brenner and John Sulston. In Horvitz’s laboratory, they studied a relatively unassuming 1 mm long roundworm, C. elegans. Despite its small size, C. elegans possesses many specialized cell types such as nerve and muscle cells also found in larger, more complex animals, making it a useful model for investigating how tissues develop and mature in multicellular organisms. Ambros and Ruvkun were interested in genes that control the timing of activation of different genetic programs, ensuring that various cell types develop at the right time. They studied two mutant strains of worms, lin-4 and lin-14, that displayed defects in the timing of activation of genetic programs during development. The laureates wanted to identify the mutated genes and understand their function. Ambros had previously shown that the lin-4 gene appeared to be a negative regulator of the lin-14 gene. However, how the lin-14 activity was blocked was unknown. Ambros and Ruvkun were intrigued by these mutants and their potential relationship and set out to resolve these mysteries.

(A) C. elegans is a useful model organism for understanding how different cell types develop. (B) Ambros and Ruvkun studied the lin-4 and lin-14 mutants. Ambros had shown that lin-4 appeared to be a negative regulator of lin-14. (C) Ambros discovered that the lin-4 gene encoded a tiny RNA, microRNA, that did not code for a protein. Ruvkun cloned the lin-14 gene, and the two scientists realized that the lin-4 microRNA sequence matched a complementary sequence in the lin-14 mRNA. © The Nobel Committee for Physiology or Medicine. Ill. Mattias Karlén

After his postdoctoral research, Victor Ambros analyzed the lin-4 mutant in his newly established laboratory at Harvard University. Methodical mapping allowed the cloning of the gene and led to an unexpected finding. The lin-4 gene produced an unusually short RNA molecule that lacked a code for protein production. These surprising results suggested that this small RNA from lin-4 was responsible for inhibiting lin-14. How might this work?

Concurrently, Gary Ruvkun investigated the regulation of the lin-14 gene in his newly established laboratory at Massachusetts General Hospital and Harvard Medical School. Unlike how gene regulation was then known to function, Ruvkun showed that it is not the production of mRNA from lin-14 that is inhibited by lin-4. The regulation appeared to occur at a later stage in the process of gene expression, through the shutdown of protein production. Experiments also revealed a segment in lin-14 mRNA that was necessary for its inhibition by lin-4. The two laureates compared their findings, which resulted in a breakthrough discovery. The short lin-4 sequence matched complementary sequences in the critical segment of the lin-14 mRNA. Ambros and Ruvkun performed further experiments showing that the lin-4 microRNA turns off lin-14 by binding to the complementary sequences in its mRNA, blocking the production of lin-14 protein. A new principle of gene regulation, mediated by a previously unknown type of RNA, microRNA, had been discovered! The results were published in 1993 in two articles in the journal Cell.

The published results were initially met with almost deafening silence from the scientific community. Although the results were interesting, the unusual mechanism of gene regulation was considered a peculiarity of C. elegans, likely irrelevant to humans and other more complex animals. That perception changed in 2000 when Ruvkun’s research group published their discovery of another microRNA, encoded by the let-7 gene. Unlike lin-4, the let-7 gene was highly conserved and present throughout the animal kingdom. The article sparked great interest, and over the following years, hundreds of different microRNAs were identified. Today, we know that there are more than a thousand genes for different microRNAs in humans, and that gene regulation by microRNA is universal among multicellular organisms.

Ruvkun cloned let-7, a second gene encoding a microRNA. The gene is conserved in evolution, and it is now known that microRNA regulation is universal among multicellular organisms. © The Nobel Committee for Physiology or Medicine. Ill. Mattias Karlén

In addition to the mapping of new microRNAs, experiments by several research groups elucidated the mechanisms of how microRNAs are produced and delivered to complementary target sequences in regulated mRNAs. The binding of microRNA leads to inhibition of protein synthesis or to mRNA degradation. Intriguingly, a single microRNA can regulate the expression of many different genes, and conversely, a single gene can be regulated by multiple microRNAs, thereby coordinating and fine-tuning entire networks of genes.

Cellular machinery for producing functional microRNAs is also employed to produce other small RNA molecules in both plants and animals, for example as a means of protecting plants against virus infections. Andrew Z. Fire and Craig C. Mello, awarded the Nobel Prize in 2006, described RNA interference, where specific mRNA-molecules are inactivated by adding double-stranded RNA to cells.

Tiny RNAs with profound physiological importance

Gene regulation by microRNA, first revealed by Ambros and Ruvkun, has been at work for hundreds of millions of years. This mechanism has enabled the evolution of increasingly complex organisms. We know from genetic research that cells and tissues do not develop normally without microRNAs. Abnormal regulation by microRNA can contribute to cancer, and mutations in genes coding for microRNAs have been found in humans, causing conditions such as congenital hearing loss, eye and skeletal disorders. Mutations in one of the proteins required for microRNA production result in the DICER1 syndrome, a rare but severe syndrome linked to cancer in various organs and tissues.

Ambros and Ruvkun’s seminal discovery in the small worm C. elegans was unexpected, and revealed a new dimension to gene regulation, essential for all complex life forms.

The seminal discovery of microRNAs was unexpected and revealed a new dimension of gene regulation. © The Nobel Committee for Physiology or Medicine. Ill. Mattias Karlén

Key publications

Lee RC, Feinbaum RL, Ambros V. The C. elegans heterochronic gene lin-4 encodes small RNAs with antisense complementarity to lin-14. Cell. 1993;75(5):843-854. doi:10.1016/0092-8674(93)90529-y

Wightman B, Ha I, Ruvkun G. Posttranscriptional regulation of the heterochronic gene lin-14 by lin-4 mediates temporal pattern formation in C. elegans. Cell. 1993;75(5):855-862. doi:10.1016/0092-8674(93)90530-4

Pasquinelli AE, Reinhart BJ, Slack F, Martindale MQ, Kurodak MI, Maller B, Hayward DC, Ball EE, Degnan B, Müller P, Spring J, Srinvasan A, Fishman M, Finnerty J, Corbo J, Levine M, Leahy P, Davidson E, Ruvkun G. Conservation of the sequence and temporal expression of let-7 heterochronic regulatory RNA. Nature. 2000;408(6808):86-89. doi:10.1038/35040556

Read more about this year’s prize

Scientific background: For the discovery of microRNA and its role in post-transcriptional gene regulation

Victor Ambros was born in 1953 in Hanover, New Hampshire, USA. He received his PhD from Massachusetts Institute of Technology (MIT), Cambridge, MA, in 1979 where he also did postdoctoral research 1979-1985. He became a Principal Investigator at Harvard University, Cambridge, MA in 1985. He was Professor at Dartmouth Medical School from 1992-2007 and he is now Silverman Professor of Natural Science at the University of Massachusetts Medical School, Worcester, MA.

Gary Ruvkun was born in Berkeley, California, USA in 1952. He received his PhD from Harvard University in 1982. He was a postdoctoral fellow at Massachusetts Institute of Technology (MIT), Cambridge, MA, 1982-1985. He became a Principal Investigator at Massachusetts General Hospital and Harvard Medical School in 1985, where he is now Professor of Genetics.

See pressrelease here.

Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Nobelpriset i fysik 2024 till John J. Hopfield, Princeton University, NJ, USA och  Geoffrey E. Hinton, University of Toronto, Kanada ”för grundläggande upptäckter och uppfinningar som möjliggör maskininlärning med artificiella neuronnätverk”.

Ill. Niklas Elmehed © Nobel Prize Outreach

De tränade artificiella neuronnät med fysik

Årets två Nobelpristagare i fysik har använt sig av fysikens verktyg för att konstruera metoder som ligger till grund för dagens kraftfulla maskininlärning. John Hopfield skapade ett associativt minne som kan lagra och återskapa bilder och andra sorters mönster i data. Geoffrey Hinton uppfann en metod som självständigt kan hitta egenskaper i data, och på så vis bland annat känna igen särdrag i bilder.

När man i dag talar om artificiell intelligens är det oftast maskininlärning med artificiella neuronnätverk man syftar på. Tekniken inspirerades från början av hjärnans uppbyggnad. I ett artificiellt neuronnät motsvaras hjärnans neuroner av noder som antar olika värden. Noderna påverkar varandra genom kopplingar som kan liknas vid synapser och som görs starkare eller svagare. Nätverket tränas, till exempel genom att kopplingarna blir starkare mellan noder som har stora värden samtidigt. Årets pristagare har gjort viktiga arbeten med artificiella neuronnätverk från 1980-talet och framåt.

John Hopfield uppfann ett nätverk som tillämpar en metod för att spara och återskapa mönster. Vi kan tänka oss noderna som bildpunkter. Hopfieldnätverket utnyttjar fysiken som beskriver de egenskaper vissa typer av material får av atomernas spinn – en egenskap som gör varje atom till en liten magnet. Nätverket som helhet karakteriseras genom en egenskap som fungerar precis som energin i fysikens spinnsystem. Nätverket tränas genom att anpassa värden på kopplingarna mellan noderna så att de sparade bilderna får låg energi. När Hopfieldnätverket sedan matas med en förvrängd eller ofullständig bild tillämpar det en metod för att gå igenom noderna och uppdatera deras värden så att nätverket får allt lägre energi. På så sätt stegar sig nätverket fram till den sparade bild som är mest lik den inmatade.

Geoffrey Hinton utgick från Hopfieldnätverket och skapade ett nytt nätverk som använder en annan metod: Boltzmannmaskinen. Den kan lära sig att urskilja karakteristiska drag i ett antal exempel på en viss typ av data. Geoffrey Hinton använde redskap från statistisk fysik – en vetenskap om system som är uppbyggda av många likadana delar. Maskinen tränas på ett sådant sätt att de exempel den matas med får stor sannolikhet att uppstå när maskinen sedan körs. Boltzmannmaskinen kan användas för att klassificera bilder eller för att skapa nya exempel på den typ av mönster den tränats på. Geoffrey Hinton har byggt vidare på detta arbete och bidragit till att sätta fart på den nuvarande explosionsartade utvecklingen av maskininlärning.

– Pristagarnas arbeten har redan varit till stor nytta. I fysiken använder vi artificiella neuronnät inom många olika områden, till exempel för att ta fram nya material med önskade egenskaper, säger Ellen Moons, ordförande för Nobelkommittén för fysik.

Läs mer om årets fysikpris:

Populärvetenskaplig information: De använde fysiken för att hitta mönster i information (pdf)
Scientific background: “For foundational discoveries and inventions that enable machine learning with artificial neural networks” (pdf)

John J. Hopfield, fd 1933 (91 år) i Chicago, IL, USA. Fil.dr 1958 vid Cornell University, Ithaca, NY, USA. Professor vid Princeton University, NJ, USA.

Geoffrey E. Hinton, fd 1947 (76 år) i London, Storbritannien. Fil.dr 1978 vid The University of Edinburgh, Storbritannien. Professor vid University of Toronto, Kanada.

Pressmeddelande: Nobelpriset i fysik 2024. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach AB 2024. Tue. 8 Oct 2024. 

Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Nobelpriset i kemi 2024 med ena hälften till David Baker, University of Washington, Seattle, WA, USA ”för datorbaserad proteindesign” och med andra hälften gemensamt till Demis Hassabis, Google DeepMind, London, Storbritannien och John M. Jumper, Google DeepMind, London, Storbritannien ”för proteinstrukturprediktion”.

Ill. Niklas Elmehed © Nobel Prize Outreach

Nobelpriset i kemi 2024 handlar om proteiner, livets geniala kemiska multiverktyg. David Baker har lyckats med det nästan omöjliga konststycket att bygga nya proteiner. Demis Hassabis och John Jumper har med hjälp av en AI-modell löst ett 50 år gammalt problem: att förutspå proteiners komplexa strukturer. Potentialen i dessa upp­täckter är enorm.

Livets mångfald vittnar om vilka enastående kemiska verktyg proteiner är. De kontrollerar och driver alla de kemiska reaktioner som tillsammans ger liv. Proteiner fungerar även som hormoner, signalämnen, antikroppar och byggstenar i olika vävnader.

– Årets ena upptäckt handlar om att bygga egna spek­takulära proteiner. Den andra om att uppnå en 50 år gammal dröm: att kunna förutsäga proteiners struktur utifrån deras sekvenser av aminosyror. Båda upptäckterna öppnar för oändliga möjligheter, säger Heiner Linke, ordförande för Nobelkommittén för kemi.

Proteiner består av 20 olika sorters aminosyror, som kan beskrivas som livets byggsats. År 2003 lyckades David Baker med konststycket att med denna byggsats som grund, designa ett nytt protein som var olikt alla kända proteiner. Sedan dess har hans forskargrupp tagit fram den ena mer fantasifulla proteinkreationen efter den andra, bland annat proteiner som kan fungera som läkemedel, vaccin, nanomaterial och minimala sensorer.

Den andra upptäckten handlar om att kunna förutspå hur proteiner ser ut. I ett protein är aminosyrorna sammanlänkade i långa strängar, som veckar sig till en tredimensionell struktur. Denna struktur är avgörande för proteinets funktion. Sedan 1970-talet har forskare försökt förutsäga proteiners strukturer utifrån sekvensen av aminosyror, men det har varit notoriskt svårt. För fyra år sedan skedde dock ett gigantiskt genombrott.

År 2020 presenterade Demis Hassabis och John Jumper en AI-modell kallad AlphaFold2. Med hjälp av den har de kunnat förutspå strukturen för i princip alla de 200 miljoner proteiner som forskare känner till. Sedan genombrottet har AlphaFold2 använts av mer än två miljoner personer från 190 länder. Bland väldigt mycket annat, kan forskare bättre förstå antibiotikaresistens och skapa bilder av enzymer som kan bryta ner plast.

Utan proteiner hade livet inte existerat. Att vi nu kan förutsäga hur proteiner får sin struktur och designa egna varianter gör mänskligheten den största nytta.

Läs mer om årets pris:

Populärvetenskaplig information: De har avslöjat proteinernas hemligheter med hjälp av datorer och artificiell intelligens (pdf)
Scientific background: Computational protein design and protein structure prediction (pdf)

David Baker, född 1962 (62 år) i Seattle, WA, USA. Fil.dr 1989 vid University of California, Berkeley, CA, USA. Professor vid University of Washington, Seattle, WA, USA.

Demis Hassabis, född 1976 (48 år) i London, Storbritannien. Fil.dr 2009 vid University College London, Storbritannien. VD för Google DeepMind, London, Storbritannien.

John M. Jumper, född 1985 (39 år) i Little Rock, AR, USA. Fil.dr 2017 vid University of Chicago, IL, USA. Senior Research Scientist på Google DeepMind, London, Storbritannien.

Kungl. Vetenskapsakademien, stiftad år 1739, är en oberoende organisation som har till uppgift att främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället. Akademien tar särskilt ansvar för naturvetenskap och matematik, men strävar efter att öka utbytet mellan olika discipliner.

Nobelpriset® är av Nobelstiftelsen registrerat varumärke

Pressmeddelande: Nobelpriset i kemi 2024. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach AB 2024. Wed. 9 Oct 2024.

Bild- och funktionsmedicin står inför utmaningar som kompetensförsörjning och ökad efterfrågan. Men samtidigt finns stora möjligheter till ett mer effektivt arbete genom samverkan och tekniska framsteg.

Efterfrågan på bilddiagnostik väntas öka kraftigt och ingår i dag som rutin inom nästan alla standardiserad vårdförlopp inom cancerområdet, enligt en rapport från RCC.

Det framgår av en rapport från RCC, Regionala cancercentrum i samverkan, som delvis slår hål på myten om att bilddiagnostik försenar cancerutredningar enligt modellen med standardiserade vårdförlopp, SVF.

– Möjligen kan det vara så i vissa regioner och för vissa diagnoser. Men de data som vi samlat in visar inte att bild- och funktionsmedicin skulle vara någon flaskhals, säger Helena Brändström, biträdande nationell cancersamordnare vid RCC.

I nästan alla SVF ingår någon form av bildundersökning som exempelvis datortomografi. Trots det utgör SVF-utredningar en liten del av det totala remissflödet, någonstans kring 5-10 procent enligt RCC:s beräkning.

De akuta undersökningarna har ökat och bland 80-åringar och äldre har datortomografiska undersökningar blivit så vanliga att de nästan snittar en per person och år.

Anders Wennerberg och Helena Brändström.

Efterfrågan på radiologi fördubblas

Anders Wennerberg, verksamhetschef för den radiologiska kliniken vid Nyköpings lasarett, bedömer att utvecklingen kommer att leda till en fördubbling av efterfrågan på radiologi inom 15 år för att diagnostisera och behandla olika sjukdomstillstånd.

Han betonar bild- och funktionsmedicins komplexa flöde.

– Vi får remisser från många kliniska specialiteter och ingår i många olika vårdflöden. Det är inte heller bara en process utan flera samverkande processer. Vi tar emot, registrerar och prioriterar remisserna medicinskt, bokar in patienter, genomför undersökningar, granskar och analyserar bilder, skriver medicinska svar, genomför ronder och presenterar medicinska slutsatser på multidisciplinära konferenser, säger Anders Wennerberg, som lett RCC:s granskning av bild- och funktionsmedicin tillsammans med Helena Brändström.

Bristen på radiologer och röntgensjuksköterskor har i enkätsvaren som grund för granskningen beskrivits som en av de främsta anledningarna till vissa regioners svårigheter att uppfylla SVF-ledtider.

Främst bland röntgensjuksköterskor finns stora variationer, från omkring 0,2 per 1 000 invånare i flera regioner till över 0,6 i ett par regioner.

För radiologer finns en särskild problematik, enligt granskningen. Unga läkare i färd att välja specialisering riskerar att rata bild- och funktionsmedicin utifrån en rädsla att AI, artificiell intelligens, kan slå ut läkartjänster i framtiden.

AI kan öka bristen på kort sikt

RCC skriver i rapporten att AI på kort sikt förvänts leda till ökad brist på radiologer innan tekniken kan användas till sin fulla potential.

– Vi ser väldigt stora möjligheter med AI för bildgranskning men det ställer också krav på att vi kan sammanställa all den data som idag finns likt isolerade öar på regional nivå till en nationell resurs. För AI-utvecklingen är det av stor vikt då många AI-system kräver träning på stora datamängder för att bli riktigt bra, säger Helena Brändström.

RCC vill även se mer av samarbete mellan regioner för att nyttja befintliga resurser effektivt och hantera de remisser som kommer in.

– För att underlätta behöver vi arbeta med gemensamma rutiner och undersökningskoder, säger Helena Brändström.

Hon efterlyser också ökad kunskap om uppföljning av cancerpatienter när andelen som överlever sin diagnos ökar – idag runt 70 procent.

–De patienterna följs upp regelbundet med bilddiagnostik, men vi saknar ofta evidens för vad som är lämpliga intervall. Det skulle göra stor skillnad för vården om vi kunde hitta sätt att glesa ut intervallen på ett säkert sätt, säger Helena Brändström.

Många förbättringsprojekt

En förhoppning är att pågående förbättringsprojekt runtom i regionerna får spridning. Totalt handlar det om 63 olika insatser under 2024

– Finansieringen, totalt 60 miljoner kronor, är en del av de överenskommelser som finns mellan SKR och regeringen. Vi kan redan se att projekten gör stor nytta på exempelvis områden som AI-utveckling och uppgiftsväxling mellan olika professioner.

– För att fortsätta ta kliv framåt inom bild- och funktionsmedicin är det viktigt att vi får del av medel från centrala canceröverenskommelser även 2025 och där framgår det av regeringens budgetproposition att totalsumman blir densamma nästa år, säger Helena Brändström.

Text: Fredrik Mårtensson för life-time (Lif).

Bilder

Magnetröntgen. Foto: Johnér bildbyrå (omfattas inte av CC. All rights reserved)

Anders Wennerberg och Helena Brändström. Foto: RCC (omfattas inte av CC. All rights reserved)