Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nationellt perspektiv viktigt för cancervården

Att få hela cancervården att fullt ut inse vikten av nationell samverkan. Det ser nye cancersamordnaren Hans Hägglund som den kanske största utmaningen i sitt nya uppdrag.

Hans Hägglund – ny nationell cancersamordnare vid SKL och ordförande för Regionala cancercentrum, RCC, i samverkan vid SKL. Foto: LIF (CC BY-NC-ND 4.0)

Det är en av Sveriges tyngre profiler inom cancerområdet som nu tagit plats som ny nationell cancersamordnare och chef för Regionala cancercentrum, RCC, i samverkan vid SKL. Hans Hägglund har en lång karriär som cancerläkare och forskare, och kommer direkt från jobbet som professor och verksamhetschef för blod- och tumörsjukdomar på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Uppdraget han fått av Sveriges Kommuner och Landsting passar honom perfekt, säger han. Och att driva frågor om nationell samordning är han van vid från uppdraget som ordförande i specialitetsföreningen, Svensk förening för hematologi:

– Jag lockas av och vill driva övergripande nationella frågeställningar, och jag har ett stort nätverk och möjlighet att tillsammans med sjukvården, SKL och regionala cancercentrum bidra till att uppnå förbättringar inom svensk cancervård, säger Hans Hägglund i en intervju för LIFe-time.se.

Var står cancervården i Sverige i dag?

– Om man tittar på statistiken står den sig mycket väl. Under 30 år har vi gått från 40-50 procent till i dag 70 procent av patienterna som överlever en cancersjukdom. Vi ligger i absolut världstopp när det gäller överlevnad. Men det reflekterar vad vi gjorde inom cancervården för några år sedan. Det kan snabbt förändras om man inte vidtar rätt åtgärder, säger Hans Hägglund.

Ungefär samtidigt som han tillträdde sitt nya uppdrag kom Cancerfonden nyligen med en ganska bister årsrapport (se tidigare artikel i LIFe-time) som visar att det inte saknas förbättringar att göra. Väntetiderna inom cancervården är generellt fortfarande för långa, och de regionala skillnaderna är mycket stora. Det successiva införandet av standardiserade vårdförlopp (SVF) har gett positiva effekter och minskade väntetider, men utvecklingen går alldeles för långsamt, menar Cancerfonden. Ett av målen med SVF till 2020, att minst 70 procent av de som insjuknar i cancer ska utredas enligt SVF är redan i dag uppnått. Cancervården har dock långt kvar till att uppnå det andra målet, att minst 80 procent av de patienter som utretts enligt SVF ska starta sin cancerbehandling inom angivna maximala väntetider.

– Om man ser cancervården ur ett patientperspektiv finns det mycket kvar att göra, inte minst inom tillgänglighet. Det är mycket viktigt att vi klarar av de uppsatta målen så snart som möjligt, säger Hans Hägglund.

Han har samtidigt förståelse för att det tagit tid för cancerkliniker runt om i landet att införa nya rutiner och processer med standardiserade vårdförlopp. På hans tidigare arbetsplats Akademiska tog det lång tid innan sjukhuset var redo. Det tog flera år att sätta strukturen och få all personal med på noterna. Det var ganska frustrerande inledningsvis, menar Hans Hägglund.

– Motståndet till all förändring är stort inom sjukvården. Sådana här förändringar tar tid, och här skiljde sig inte Akademiska från andra sjukhus. Men vi upptäckte också helt nya saker, som exempelvis hur vi på sjukhuset pratade om cancer med de omkring femtio vårdcentralerna, och att alla olika enheter inom sjukhuset som arbetade inom cancer levde sina egna liv. Genom att sätta fokus på standardiserade vårdförlopp kunde vi också börja samarbeta på ett helt nytt sätt, säger han.

De flesta cancerpatienter kommer till sjukhusen via primärvården. Har det nya sättet att jobba medfört tidigare upptäckt?

– Majoriteten kommer via vårdcentraler, och primärvården har ju också fått ett annat fokus i dag. Jag tror att primärvården känner att det är lättare att få kontakt med sjukhusen, att få in patienter och få undersökningar gjorda. Det finns också tydligare riktlinjer, exempelvis om en patient har blod i urinen, skelettsmärtor eller har hög sänka, säger han.

Har cancervården genom standardiserade vårdförlopp satt för mycket fokus på den inledande delen av vårdprocessen?

– Det kan vara så. Men samtidigt måste man ju börja någonstans. Tillgänglighetstanken är ju god och målen är inte för högt satta. Vi måste absolut ha fokus på bättre tillgänglighet eftersom det är så nära kopplat till vårdresultaten, säger Hans Hägglund.

– Man ska också komma ihåg att standardiserade vårdförlopp bara speglar en liten del av vårdförloppet, från välgrundad misstanke om cancer till första behandling, den första utredningsfasen. Cancervården är ju så mycket mer, med hela behandlingsförloppet, uppföljningar och utvärderingar och därefter nya behandlingar, med rehabilitering, palliation och med vård i livets slutskede.

Hans Hägglund tillträder som ny nationell cancersamordnare i ett läge då strukturen med sex regionala cancercentrum har byggts upp, och då vårdprocesserna med standardiserade vårdförlopp för 31 cancerdiagnoser mer eller mindre är på plats. Det som framöver blir viktigt är att ha ett nationellt perspektiv i alla delar av cancervården. Att inse att Sverige är ett litet land där vi måste samarbeta. Den nivåstrukturering som nu pågår där ovanligare cancerdiagnoser hanteras på färre cancerkliniker är en sådan svår, men nödvändig process, menar han.

– En stor utmaning generellt är att verksamheterna måste förstå varför det är så viktigt att vi samarbetar nationellt, att man ser helheten och vinsterna med det arbete som pågår. Vi kan ha ambitiösa mål och visioner för cancervården inom SKL eller på RCC, men det är inte där det händer utan ute på klinikerna.

Fokus på kvalitetsfrågor

Framöver måste också cancervården sätta mer fokus på kvalitetsfrågor, även om han har respekt för att det kan vara svårt när det dagliga arbetet präglas av brist på läkare, sjuksköterskor, patologer och labbpersonal. Samtidigt är det märkligt, menar Hans Hägglund, att inget sjukhus i Sverige är ackrediterat som Comprehensive Cancer Center i enlighet med de kvalitetskriterier som fastställs av OECI, Organisation of European Cancer Institutes. I Norge är Rikshospitalet ackrediterat, och i Finland är universitetssjukhuset i Helsingfors godkänt sedan 2014. I Helsingfors pågår nu den re-ackreditering som krävs vart femte år. Runt om i Europa finns 18 ackrediterade cancercentrum.

– Får man ordning på sina processer så ser man också var bristerna finns och kan omfördela resurser. Man kan verkligen fråga sig varför vi fortfarande inte har ett svenskt sjukhus som är ackrediterat cancercenter, säger Hans Hägglund.

– I Oslo var cancervården utspridd på fyra sjukhus. Det var spretigt med dåligt samarbete, låg tillgänglighet och inga vidare vårdresultat. Där har man nu genomgått hela ackrediteringsresan och är godkända. Det är en framgångssaga.

I Sverige pågår en ackrediteringsprocess på Karolinska universitetssjukhuset. Efter flera år av förberedelser och utredningar ska en ansökan om ackreditering enligt planerna lämnas in i maj i år. Om allt går vägen kan Karolinska vara ackrediterat till sommaren 2020. Akademiska sjukhuset i Uppsala och Skånes universitetssjukhus i Lund har påbörjat sina processer men ligger längre bak i kön.

– Det är viktigt att få till ackrediteringen och ha ett systematiskt kvalitets- och förändringsarbete på cancerklinikerna. Verksamheten måste ständigt kunna anpassa sig eftersom utvecklingen går så snabbt inom det här området. En stor del av en doktors vardag på en universitetsklinik är att sitta i multidisciplinära konferenser kring patienter. Det är komplexa fall där det finns många olika sätta att utreda och behandla, dels vid diagnos men också vid återfall.

Läkemedelskostnader och klinisk forskning

Den snabba medicinska utvecklingen har resulterat i alltfler nya cancerläkemedel. Många av dem visar god effekt på mindre patientgrupper med en viss genförändring, och vissa ger helt nya möjligheter att behandla de svårast sjuka, som CAR-T-behandling. Det har också gett en intensiv diskussion om priser på enskilda behandlingar och på de samlade kostnaderna för cancerläkemedel.

– För den enskilda cancerkliniken blir det påtagligt när läkemedel står för hälften av budgeten. Det är klart att det är mycket pengar, men jag lägger ingen värdering i kostnaderna. Det viktiga är att man kan följa vad vi gör på ett korrekt sätt. Har läkemedlen effekt när de används enskilt eller i kombination, och har de biverkningar? Det är oerhört viktigt att vi får kvalitetsregistren att fungera, och att vi kan följa det nationellt, inte bara regionalt. Det är viktigt när det är en så enormt snabb utveckling av nya läkemedel och medicinteknisk utrustning.

Hans Hägglund ser det också som mycket viktigt att Sverige är ett innovativt land som via kliniska prövningar aktivt deltar i utvecklingen av nya cancerbehandlingar. Hans tidigare arbetsplats Akademiska sjukhuset lyfts ofta fram som ett föredöme inom klinisk forskning på cancerområdet, med ett stort antal såväl akademiska som företagsinitierade kliniska prövningar. Han menar att särskilt i tider av ansträngda budgetar och besvärligt personalläge är det lätt att en sjukhusledning prioriterar sjukvårdsproduktion på bekostnad av klinisk forskning.

– Jag menar att alla cancerpatienter ska ingå i studier. Att jobba som läkare på ett universitetssjukhus innebär att en del av arbetet i vardagen handlar om att bedriva studier. Att utveckla sjukvården ingår faktiskt i jobbet. Men då måste man också få tid, det är inget man kan sköta på kvällen eller lunchen. Men så har det blivit, och då känner särskilt den yngre generationen att det inte ger tunga meriter eller mer i plånboken, men däremot orsakar mer stress. Det faller tillbaka på ledningen. Klinisk forskning går att organisera på ett bra sätt, säger Hans Hägglund.

Kent Björkqvist

Liknande poster

AKUT ONKOLOGI – nytt vårdprogram om cancerpatienter som kräver akutvård

Läs mer...

THE HELLSTRÖMS – ett intressant möte

Läs mer...

Hans Hägglund blir ny nationell cancersamordnare vid SKL

Läs mer...