Klinisk rapport om Clostridium difficile-infektion ger rekommendationer

Den största kliniska rapporten om Clostridium difficile-infektion ger rekommendationer för bättre hantering av CDI1

Clostridium difficile-infektion, en potentiellt livshotande sjukdom2, är minst dubbelt så vanlig som MRSA-infektioner på sjukhus3,4 och beräknas kosta 3 miljarder euro årligen inom EU5

Den första konsensusrapporten i sitt slag om Clostridium difficile-infektion (CDI) presenterades nyligen vid HIS (Healthcare Infection Society) internationella kongress i Lyon, Frankrike.1 Avsikten med rapporten, som mer än tusen hälso- och sjukvårdsanställda från hela Europa har bidragit till, var att kartlägga olika experters syn på hantering av CDI. Man ville fastställa hur vårdpersonalen upplever diagnos, behandling och följder av en CDI-infektion, samt de otillfredsställda kliniska behoven.1

I rapporten, som bygger på sammanslagna svar från 1 047 respondenter (99 från Sverige), har man konstaterat att hantering av CDI behöver utvecklas för att säkerställa att lämpliga diagnos- och behandlingsstrategier tillämpas inom alla vårdmiljöer i Europa. De överenskomna rekommendationerna inkluderar:1

  • Implementering av klart definierade metoder för urval, insamling och kontroll av avföringsprover
  • Tydligare definition av hur en optimal CDI-behandling kan planeras för patienter med samsjuklighet
  • Förbättrad antibiotikahantering, inklusive utbildning för all hälso- och sjukvårdspersonal samt garanti från de nationella myndigheterna på om konsekvent övervakning, förebyggande, diagnos och behandling av CDI över hela Europa

“Det största problemet vi står inför vid behandling av CDI är upprepade återfall. Inte nog med att de återkommande infektionerna orsakar ökat lidande för patienterna men de leder dessutom till betydligt ökade vårdkostnader. En tysk studie har visat att det kostar över 7000 euro mer att behandla CDI-patienter jämfört med patienter utan CDI. Rekommendationerna som tagits fram med hjälp av den omfattande undersökningen, som även svensk hälso- och sjukvårdspersonal har deltagit i, skulle kunna bidra till bättre hantering både på nationell och europeisk nivå. På så sätt kan man minska den ekonomiska och sociala bördan av denna potentiellt livshotande sjukdom”, säger Torbjörn Norén, med dr, hygienläkare, Vårdhygien, Universitetssjukhuset, Örebro.

Mer om undersökningen

En grupp bestående av ledande europeiska experter har sammanställt 29 påståenden som representerar deras gemensamma syn på diagnos och hantering av CDI i Europa. Dessa fokuserade specifikt på diagnos, definition av infektionens svårighetsgrad, terapisvikt, återfall och dess följder, prevention och kontrollerade interventioner, antimikrobiell hantering och utbildning samt nationella kliniska riktlinjer för CDI.1

Frågeformulär besvarades av 1 047 läkare involverade i hantering av CDI i Sverige, Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien och Storbritannien. De olika representanterna från specialiteter som infektionssjukdomar, internmedicin och intensivvård fick ange hur väl de instämde i varje påstående. Graden av samtycke översteg det uppsatta tröskelvärdet

på 66 % för 27 av 29 uppsatta påståenden (93,1 %), vilket tyder på ett starkt stöd för de flesta av dessa. Variation mellan de olika länderna och specialiteterna analyserades och visade på stark likhet med den gemensamma slutsatsen oberoende av land eller specialitet.

Andra rekommendationer till följd av undersökningen var att stärka synen på CDI som en allvarlig sjukdom, öka samarbete mellan sjukhus och vårdcentraler för en bättre hantering av CDI samt starkare tillämpning av smittskyddsåtgärder för att begränsa infektionsöverföring.1

“Patienter som drabbas av CDI tenderar att vara de som redan är extremt utsatta, exempelvis cancerpatienter, människor som har fått immunhämmande läkemedel och antibiotika, och de som nyligen genomgått kirurgi”, säger Torbjörn Norén, med dr, hygienläkare, Vårdhygien, Universitetssjukhuset, Örebro. ”Denna undersökning är viktig eftersom den lyfter synpunkter från sjukvårdspersonal som är aktivt involverade i daglig testning, diagnos och behandling av CDI och som är ansvariga för att minska överförings- och återfallsförekomst.”

CDI-infektion är en av de vanligaste orsakerna till diarré i samband med antibiotikabehandling och allvarliga fall kan leda till tarmkirurgi och även dödsfall.2 Inneliggande patienter med CDI löper upp till tre gånger större risk att avlida på sjukhus (eller inom en månad efter infektionstillfället) än de som inte lider av CDI.6,7 Återfall är en stor utmaning inom CDI-behandling, 25 % får ett återfall av sjukdomen inom en månad8,9,10 och patienter som redan haft ett återfall har 40 % högre risk att få ytterligare ett CDI-återfall.11

Om Clostridium difficile-infektion

CDI är en allvarlig sjukdom som beror på en infektion av bakterierna Clostridium difficile i den inre slemhinnan i tjocktarmen. Bakterierna producerar toxiner som medför en inflammation i tarmen, ger diarré och i vissa fall leder till döden.12 Patienter utvecklar vanligtvis CDI efter att ha använt bredspektrumantibiotika som stör den normala tarmfloran och ger grogrund för Clostridium difficile-bakterier.11 Clostridium difficile bakterier är huvudorsaken till sjukhusförvärvad diarré i industriländerna13 och risken för CDI och återfall är särskilt hög hos patienter som är 65 år och äldre.14 I och med att sporerna kan överleva i omgivningen runt smittade personer under lång tid kan de lätt spridas till andra. Återfall av CDI förekommer hos 25 % av patienterna inom 30 dagar efter initial behandling med nuvarande terapier.8,9,10 ESCMID har identifierat återfall som det viktigaste problemet i behandlingen av CDI.15

Referenser:

  1. Aguado, J.M et al. The Consensus Views of European Healthcare Professionals: Addressing Clostridium difficile Postern presenterad vid HIS 2014.
  2. Ananthakrishnan AN. Clostridium difficile infection: epidemiology, risk factors and management. Nat Rev Gastroenterol Hepatol. 2011;8:17-26.
  3. UK Health Protection Agency. English national point prevalence survey on healthcare-associated infections and antimicrobial use, 2011: preliminary data. London; Health Protection Agency, 2012
  4. Meyer E, Gastmeier P, Weizel-Kage D, et al. Associations between nosocomial meticillin-resistant Staphylococcus aureus and nosocomial Clostridium difficile-associated diarrhoea in 89 German hospitals. J Hosp Infect 2012;82:181–6.
  5. Kuijper EJ et al. ESCMID study group for Clostridium difficile. Emergence of Clostridium difficile associated disease in North America and Europe. Clin Microbiol Infect. 2006;12:2–18.
  6. Oake N, et al. The effect of hospital-acquired Clostridium difficile infection on in-hospital mortality. Arch Intern Med. 2010;170:1804–10.
  7. Hensgens MP, et al. All-Cause and disease-specific mortality in hospitalized patients with Clostridium difficile infection: a Multicenter Cohort Study. Clin Infect Dis. 2013;56:1108–16.
  8. Lowy I, et al. Treatment with Monoclonal Antibodies against Clostridium difficile N Engl J Med. 2010;362;3:197-205.
  9. Bouza E, et al. Results of a phase III trial comparing tolevamer, vancomycin and metronidazole in patients with Clostridium difficile-associated diarrhoea. Clin Micro Infect. 2008;14(Suppl 7):S103-4.
  10. Louie TJ, et al. Fidaxomicin versus vancomycin for Clostridium difficile N Engl J Med. 2011;364:422–31.
  11. Kelly CP, LaMont JT. Clostridium difficile – more difficult than ever. N Engl J Med. 2008;359(18):1932−1940.
  12. Poutanen SM, et al. Clostridium difficile-associated diarrhoea in adults. CMAJ 2004;171:51–8.
  13. Crobach MJ, et al. European Society of Clinical Microbiology and Infectious Diseases (ESCMID): Data review and recommendations for diagnosing Clostridium difficile-infection (CDI). Clin Micro Infect 2009;15:1053–1066.
  14. Pepin J, et al. Increasing risk of relapse after treatment of Clostridium difficile colitis in Quebec, Canada. Clin Infect Dis 2005;40:1591–7.
  15. Bauer MP, et al. European Society of Clinical Microbiology and Infectious Disease (ESCMID): treatment guidance document for Clostridium difficile-infection (CDI). Clin Micro Infect 2009;15:1067-79.